måne-sol

Jag kom att tänka på en sak när jag va ute på promenad.

Minns en gång när jag va liten...
Jag var fem år, och bodde i Karlstad.
Jag gick på en förskola, på den tiden börja man när man va fem år.

Min mamma satte lilla syster i kärran, och så gick vi dit varje dag.
En dag sa mamma att jag kunde gå själv sista biten...
(Det va inte många meter...)

Jag stod där, å såg hur de gick iväg.
Å just i det ögonblicket kände jag en så stark separations ångest.
Jag börja gråta.
Men mamma va redan långt bort, å hörde mej inte.

Jag gick mot förskolans ingång.
De undra ju vad som hänt när jag grina.
Då sa jag att ja skadat mej på fingret.

Det är mycke lättare att förklara den fysiska smärta,
än den psykiska.


Å sen minns ja en gång när jag va sex år.
Och lille bror var bebis..
Mamma skulle ut i tvättstugan, så jag fick passa honom lite.

Lille bror börja gallskrika!
Å ni vet ju hur ont det kan göra i en när man hör en gallskrikande bebis.

Så när mamma kom (efter några minuter) så
satt vi båda två å grina, i en stor pöl av tårar.

Jag minns att mamma undra varför i all världen jag oxå grina.
Jag klämmde fingret i garderobsdörren. Sa jag.

Visste ju själv inte varför jag grät, å då var det ju lättare att
hitta på en fysisk orsak.